Jobbig natt-, plugg- och bussprat
Natten blev utan tvekan en av de längsta och värsta nätterna på senaste.
Jag har lärt mig från tidigare kaosnätter att det bästa inte är att försöka tvinga mig själv att somna om när jag vaknat med ångest. När jag gör det blir det bara värre. Jag hamnar i någon sorts tillstånd mellan vaket och sömn där hjärnspökena får fritt spelrum och blir om möjligt ännu mer påtagliga.
Därför gjorde jag precis tvärtom i natt, trots trötthet både efter dagen och efter kvällens tabletter.
Jag accepterade att hjärnspökena hade väckt mig, accepterade att jag var vaken och jag försökte även, efter att först stretat emot så mycket som det bara gick, att acceptera själva ångesten. Jag satt upp någon timme för att kunna lugna ned mig ordentligt och när jag började känna mig lugnare lade jag mig och fipplade med telefonen ett bra tag. Egentligen framkallar även den ångest. Dock är den typen av ångest en helt annan sak än min riktiga som jag upplevde inatt, alltså blir mobilen snarare en trygghet då den framkallar ångest i mycket mindre utsträckning.
När klockan började närma sig halv fem imorse kändes det som att det skulle bli omöjligt att gå upp vid halv tio då alarmet skulle ringa. Det blev det inte. Efter de få timmars sömn jag slutligen fick vaknade jag redan vid halv nio, klarvaken. Det gick inte att somna om. Så, här är jag nu, uppstigen och vaken, än så länge pigg. Vi får väl se hur länge det håller i sig. Just nu känner jag ångest över att jag borde pluggat så mycket mer kemi, provet är redan imorgon.. jag ska verkligen försöka sätta mig med böckerna nu och sitta så länge jag kan tills det är dags att åka in till trafikskolan för min andra körlektion. Idag åker jag själv, buss dessutom.. att åka buss har, precis som de flesta transportmedel redan är, blivit ett ångestfyllt moment för mig. Jag åkte buss varje dag från att jag var tio tills för ett år sedan då jag blev sjutton, då flyttade jag från ett ställe till två nya och plötsligt slapp jag åka buss till skolan. Efter det har jag alltså vant mig av vid bussresor och de känns därför numera både ovana och skrämmande. Jag får hoppas att jag löser det utan att få extrem panik och utan att vilja freaka ur och skrika att bussen måste stanna nu på en gång för annars dör jag. Typ.
Dags att sätta sig med kemin. Hej.
Jag har lärt mig från tidigare kaosnätter att det bästa inte är att försöka tvinga mig själv att somna om när jag vaknat med ångest. När jag gör det blir det bara värre. Jag hamnar i någon sorts tillstånd mellan vaket och sömn där hjärnspökena får fritt spelrum och blir om möjligt ännu mer påtagliga.
Därför gjorde jag precis tvärtom i natt, trots trötthet både efter dagen och efter kvällens tabletter.
Jag accepterade att hjärnspökena hade väckt mig, accepterade att jag var vaken och jag försökte även, efter att först stretat emot så mycket som det bara gick, att acceptera själva ångesten. Jag satt upp någon timme för att kunna lugna ned mig ordentligt och när jag började känna mig lugnare lade jag mig och fipplade med telefonen ett bra tag. Egentligen framkallar även den ångest. Dock är den typen av ångest en helt annan sak än min riktiga som jag upplevde inatt, alltså blir mobilen snarare en trygghet då den framkallar ångest i mycket mindre utsträckning.
När klockan började närma sig halv fem imorse kändes det som att det skulle bli omöjligt att gå upp vid halv tio då alarmet skulle ringa. Det blev det inte. Efter de få timmars sömn jag slutligen fick vaknade jag redan vid halv nio, klarvaken. Det gick inte att somna om. Så, här är jag nu, uppstigen och vaken, än så länge pigg. Vi får väl se hur länge det håller i sig. Just nu känner jag ångest över att jag borde pluggat så mycket mer kemi, provet är redan imorgon.. jag ska verkligen försöka sätta mig med böckerna nu och sitta så länge jag kan tills det är dags att åka in till trafikskolan för min andra körlektion. Idag åker jag själv, buss dessutom.. att åka buss har, precis som de flesta transportmedel redan är, blivit ett ångestfyllt moment för mig. Jag åkte buss varje dag från att jag var tio tills för ett år sedan då jag blev sjutton, då flyttade jag från ett ställe till två nya och plötsligt slapp jag åka buss till skolan. Efter det har jag alltså vant mig av vid bussresor och de känns därför numera både ovana och skrämmande. Jag får hoppas att jag löser det utan att få extrem panik och utan att vilja freaka ur och skrika att bussen måste stanna nu på en gång för annars dör jag. Typ.
Dags att sätta sig med kemin. Hej.
Kommentarer
Postat av: nathalie
Wiie, du har börjat blogga igen ^^ :$
Du skriver så bra att man bara forsätter att läsa och gumman, du är så otroligt stark. Resulterar så grymt i skolan oavsett hur du mår. Du har en stor vilja så det finns inte! Du är bara helt enkelt bäst och grymt stark min fina vän !!!! <333
Trackback
