Miss Skeptical

Den här veckan har varit och är fortfarande en riktig utmaning. Tomas har varit i studion hela veckan och har och håller fortfarande på att spela in Insiteds nya album. Vi sågs en snabbis innan deras spelning i tisdags, jag såg honom på avstånd under spelningen, det är allt. Sedan dess har vi inte setts alls och inte hörts av särskilt mycket heller. Det är första gången vi är utan varandra såhär länge, det känns väldigt annorlunda och är verkligen en utmaning. Samtidigt som det är härligt att längta är det så jäkla jobbigt. Det har varit skönt med egentid, dock har jag under de korta stunder de senaste dagarna då jag faktiskt inte haft något att göra blivit extremt rastlös. Det känns som att jag måste uppehålla mig själv konstant för att inte saknaden ska bli för påtaglig. Skrivande stund är definitivt en utav de jobbigaste om inte den absolut jobbigaste stunden som varit under den senaste veckan. Saknaden och tomheten är så stor att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Jag känner bara att det räcker nu, vi har fått pröva vår kärlek tillräckligt. Det behövs inte mer, det hade nog knappt behövts något överhuvudtaget, vi vet vart vi står. Han och jag. Vi.

Som jag äcklas av världen ibland. Så falsk, så orättvis, så hemsk, så fel, både i stora och små sammanhang, från svälta till Facebook. Facebook, andra sociala medier, bloggar, vilka jävla skämt. Bottennapp. Ångestkällor. Missbrukade så det skriker om det. Fina syften förstörs och tas över av felanvändning. Missbruk. En ny hemsk värld öppnas. Vart fan kom det extrema bekräftelsebehovet ifrån? Den konstanta tävlingen om vem som får mest uppmärksamhet och vem som är snyggast, populärast, har bäst liv och har högst status. Vad i helvete? Evolutionsteori och naturligt utval kan jag köpa som en naturlig process i all biologisk utveckling, men det här.. det är fel, sorgligt och rentav tragiskt. Inte konstigt att människor mår så dåligt när man hela tiden jämförs med andra och måste hänga med för att inte bli bortglömd. För så är det ju. Är man inte med i den där hemska jävla tävlingen är man bortglömd, borta, man finns inte. Lyckas man stå emot och stå upp för sig själv och strunta i tävlingen är man på rätt spår, tyvärr är det inte många som har styrkan att säga ifrån. Vem vågar avstå tävlingen om det innebär att man blir bortglömd och förlorar sitt umgänge? Jag kan inte ens säga att jag själv avstår till hundra procent, men jag kan säga att jag önskar så sjukt jävla mycket att jag verkligen kunde göra det. Det är inte värt det. Uppmärksamhet på nätet i form av enkla knapptryckningar (ex. "likes") och några få stavelser är inte värd besväret man får stå ut med, det är inte värt att må psykiskt dåligt med prestationsångest och ett självförtroende som bara blir sämre och sämre bara för att få lite uppmärksamhet på nätet, uppmärksamhet som egentligen i princip inte betyder ett skit. Men den här världen är sjuk, man tycker att det är värt det, för här måste alla hävda sig så fruktansvärt och man kan ju inte vara en sådan som bara försvinner i mängden, man kan ju inte inte synas, varför ska man då finnas till? Äckliga värld. Tragiska värld. Och då klarar sig en artonåring troligtvis sig bättre än en fjortonåring så vad gnäller jag på egentligen. Jag tyckte att internetvärlden var jobbig och påfrestande när jag själv var tolv-tretton-fjorton och sedan dess har den spårat ur betydligt mer. Hade jag varit fjorton nu hade JAG spårat ur. Gått under. Den här världen är sorglig, vidrig. Jag önskar att jag hade levt i en annan tidsperiod. Såhär ska det inte vara. Det här är inget bra liv. Det här är ingen bra värld.

.

Tisdag. Skolavslutning. Vit långklänning. Sitta mitt på en rad i aulan utan panika och springa därifrån (score!). Fika på NV. Få se två grymma provresultat på två av proven jag stressat med senaste två veckorna - 24/25 poäng och MVG på fysik B-provet samt 47/48 (satans slarvfel..) poäng och MVG på kemi B-provet. Umgås med nyblivna NV3. Trots sommarlovsstarten spendera halva dagen kvar i skolan på vårt andra hem gamla NV för sista gången innan flytten i höst. Se pojkvännens band Insited giga och agera fotograf. Gå ut på en kvällspromenad och fota lite.
Jag har ändå hunnit med en del idag.

Tyvärr slutade denna underbara dag med väldigt mycket ångest. Jag är så så så otaggad på morgondagen, jag har nämligen körlektion 3 då. Känns inte så bra. Mitt senaste besök på trafikskolan var till viss del inte bra och dessutom har jag i dagarna avbokat två körlektioner (pga sjukdom och skolavslutning) som skulle ägt rum igår och idag.. förväntar mig nästan en hel del kommentarer om det trots att jag vet att det är helt okej att avboka. Därför känns det inte bra för imorgon. Och känns det inte bra allmänt kommer jag inte att köra bra, och vet jag att jag inte kommer att köra bra kommer jag bara att bli ännu mer stressad och ångestfylld. Fyfan. Vill inte att morgondagen ska komma. Hade det inte varit för morgondagen hade det känts rätt bra med sommarlov. Inte nu. Inte såhär. Inte när det enda jag inte orkar tänka på just nu är det enda jag faktiskt har att tänka på. Körkortet. Skit också.

Lägger strax upp ett inlägg med bilder från dagen. Ja, om blogg.se-appen fungerar det vill säga...

Jag är sjuk. Inte bara i huvudet utan fysiskt. En vidrig förkylning har tagit över mig de senaste dagarna och det skulle inte förvåna mig om det är ett tecken på att jag håller på att bryta ihop igen. Min kropp brukar säga ifrån både under större och mindre "ihopbrytningar" och i och med all stress och press jag känner just nu är det mycket möjligt att förkylningen beror på det. Igårkväll mådde jag så dåligt både fysiskt och psykiskt att jag trodde att jag skulle gå under på riktigt. Ångest. Andnöd. Sprängande huvudvärk. Panik, och så vidare. Ensam var jag också till råga på allt. Ihopbrytningen närmar sig känns det som och jag vet inte vad jag ska göra för att förhindra det.. när jag tar sommarlov på tisdag kommer skolstressen att avlösas av stress inför körkortet och allt som har med det att göra samt en massa andra saker som sommarlovet innebär. Vad fan gör man. Jag kan inte bara skita i allt, det går inte. Eller gör det det? Tänk om det är det som behövs? Det får inte vara så.

Jag vill gå ut, upptäcka saker, njuta av naturen, ta bilder, uttrycka mina känslor, hävda mig, inte ligga inne och vara sjuk och må skitdåligt. Mår bara ännu sämre psykiskt av att vara sjuk, jag blir så jäkla ynklig. Löjligt, önskar att jag inte var sådan.

Behöver ta tag i årskurs tvås sista uppgift, ett reportage i svenska B. Orkar jag? Jag vet inte. Vill göra kravlösa saker. Låt mig.

Två nätter i rad. Onsdag och torsdag. Ensam. Full av ångest. Panik. Sömnsvårigheter. Trots tabletter.

En natt senare. Fredag. Pojkvännen bredvid. Lugn. Utan ångest. Somnar lugnt och tryggt utan problem. Utan tabletter.

Det är sjukt hur mycket du gör för mig.

Jaha. Då sitter jag här igen och väntar på att ångesten ska lätta. Genomlider en natt som i princip är identisk med föregående. Skillnaden är att jag idag för det första ska upp till skolan, för det andra ska gå upp mycket tidigare än igår och dessutom ska jag skriva ett väldigt viktigt prov (känns så ironiskt att skriva "viktigt prov", vilket prov är inte viktigt i min värld?) efter lunch. Hur fan ska detta gå?

Jag lade mig ned alldeles nyss. Jag är inte helt lugn, dock lugnare och dessutom extremt trött så jag orkade faktiskt inte sitta kvar. Kanske räcker tiden jag satt upp och lugnade ned mig men antagligen inte. Det är bara att vara beredd på det värsta.

Värdelöst inlägg. Försöker mest att fördriva tid och uppehålla tankarna. Det går sådär för att vara ärlig. Jag tror jag lägger ned.

Till och med när man verkligen försöker blir det fel. Att alltid försöka göra de i ens närhet till lags samtidigt som man försöker göra det samma för sig själv resulterar ofta i att man helt glömmer bort sig själv. När jaget till slut säger ifrån säger det ifrån ordentligt. Man kraschar, ramlar ihop, hamnar för en stund i ett mörker man bara upplevt en gång tidigare och aldrig vill uppleva igen. På något mirakulöst sätt försöker man ändå även där att göra alla nöjda, att kämpa för andras skull. Men, till och med när man trotsar allt till och med sig själv och verkligen försöker blir det fel. Hjälplös. Värdelös. Obetydlig. Det spelar ingen roll. Man kämpar egentligen i princip för ingenting när man baa tänker på andra och skiter i sig själv för i slutändan är det alltid man själv som spelar mest roll. Man kan inte fly från sig själv. Och vem vill stå helt trasig när man väl upptäcker att allt kämpande är förgäves? Jag vill inte. Men jag är redan där.

Inte många minuters sömn hann det bli förrän jag vaknade i ren panik. Nu ligger jag och vrider mig i ångest och önskar ingenting hellre än att få somna om och komma bort från världen alternativt att ångesten åtminstone ska lätta lite.
Det blir ljusare och ljusare utanför mitt fönster för varje minut som går. Det kommer att bli en lång natt.

Idag har jag varit relativt jävla asduktig!
Jag är verkligen förvånad över att jag lyckades med allt jag gjort idag och jag försöker att vara riktigt stolt över mig själv. För det ska jag verkligen vara.

Ikväll har jag spenderat totalt sex timmar med att göra ett flertal egentligen väldigt roliga saker. Samtliga moment är dock oerhört ångestfyllda för mig och det är ett smärre under att jag lyckades göra alla dessa saker på en och samma gång. Jag trodde knappt att jag klarade av en av dem. Vad har jag då gjort? Ingenting märkvärdigt egentligen. Något vilken vanlig människa som helst gör utan att blinka. Jag har varit inne i Stockholm tillsammans med hela min svärfamilj och ätit tidig födelsedagsmiddag för min inom några timmar tjugoåriga pojkvän. Detta är en jobbig och väldigt ångestfylld situation på flera sätt:
* Det är relativt långt hemifrån.
* Det innebär ganska långa bilfärder där man inte kan stanna när och vart man vill (agorafobijävel).
* Bilfärder i väldigt trafikerade områden (rädslan för olyckor kommer som ett brev på posten).
* Vi var borta ganska länge.
* Det var en minst sagt social situation.
* En lång måltid ingick.

Trots allt detta jobbiga skötte jag det hela otroligt bra, jag fick inte panik en enda gång! Min svärfamilj är verkligen helt underbar vilket resulterade i att det sociala inte blev alltför jobbigt, maten var faktiskt hur god som helst så det slapp bli obekvämt att äta inför alla, jag lyckades hålla mig lugn och inte freaka ur av rädsla för trafikolyckor när vi körde till och från stan osv. Allt gick verkligen helt klockrent, det kunde inte gått bättre. Både jag och pojkvännen är helt överrumplade över min prestation. Riktigt bra känns det.

Eller kändes det, är nog mer korrekt.
Nu ligger jag nämligen hemma i sängen med både världens ångest och panik och mår rent utsagt skit. Jag vet inte riktigt varför, kanske är det en efterreaktion på de stressmoment jag gått igenom idag. Kanske är det också delvis lite prestationsångest inför kemiprovet och all kemi jag borde plugga... oavsett är det skitjobbigt. Skrivandet fick mig åtminstone på lite andra tankar. Det behövdes verkligen. Helt själv är jag för tillfället, ingen i närheten som kan uppehålla mina tankar. Märker att det låter som att det går bra med vem som helst, tyvärr är det inte riktigt så enkelt. Det finns endast ett fåtal personer som är riktigt trygghetsingivande och som jag kan känna mig helt bekväm med trots extrem ångest. Pratar vi 100% bekväm finns det faktiskt bara en enda.

Ångest. Trodde att den skulle reduceras idag när två prov äntligen försvann från min "to do-list". Hur jag nu kunde tro det. Så fort något som väcker ångest tas hand om på ett eller annat sätt kommer det alltid något nytt som ersättning. Två prov är visserligen avklarade men jag har fortfarande ett viktigt prov i favoritämnet kemi kvar samt ett reportage att lämna in innan jag får ta sommarlov. Detta kombinerat med väldigt lite tillgänglig pluggtid stressar mig något enormt.

Dessutom har jag ångest över något som händer under morgondagen. Jag har min första körlektion imorgon. Så mycket känslor inför detta. Nervositet, stress, press, ångest, rädsla, osäkerhet, allt. Det känns verkligen inte bra. Jag har aldrig varit på körskolan ännu och har därmed inte träffat körskolläraren.. jag hoppas för allt vad jag är värd att han är lugn, duktig, snäll och trygghetsingivande samt att vi kommer bra överens. Det spårar lite nu men fyfan vad rädd jag är. USCH säger jag bara.

Ikväll sover jag för övrigt själv för första gången på fyra nätter. Känns inte alls bra att inte ha pojkvännen vid min sida. Vi får väl se hur det går att somna... jag håller tummarna för att kvällens tabletter gör sitt jobb och låter mig sova ordentligt. Jag behöver helt klart vara utvilad imorgon.

Hej.mitt.liv.präglas.just.nu.av.stress.

Blev inget nationellt prov i franska. Det blev att sitta still i sjuttiofem minuter och inte göra ett skit mer än att vänta på ett betygsamtal som i slutändan inte hanns med. Värd lektion, my ass. Psykologiprovet visade sig vara en riktig fetingvariant. Det var inte vidare värst svårt men nog tog det tid att skriva alltid. För en kvart sedan gick jag ut från skolans byggnader efter två timmars provskrivning, helt mör i både kropp och huvud. Hem och vila hela kvällen nu då efter dagens två prov? Nähedå, inte det nej. Snarare hem, stressa järnet, snabbt slänga i sig en macka, tycka väldigt mycket synd om sig själv och därför tröstäta mängder med kladdkaka och sedan sticka iväg igen. Pojkvännens lillasysters teaterföreställning står för dörren och den tänker jag för allt i världen inte missa. Jag blir upphämtad om fem så jag ska inta en huvudvärkstablett och sedan snöra på mig skorna igen. See you later.

Det första av dagens tre prov är avklarat. Jag förväntade mig inte att det skulle gå bra överhuvudtaget då jag kände mig otroligt dåligt förberedd pga allt annat jag varit upptagen med att försöka hinna med på sistone. Därför blev jag väldigt positivt överraskad när nästan hela provet gick jättebra! Allt kändes klockrent utom sista uppgiften så förhoppningsvis blir det ett bra resultat. Så länge det är bättre än det förra så är jag nog nöjd!

Nu väntar strax reportageskrivning i svenska B. Jag ska försöka få så mycket som möjligt gjort på lektionen så att jag slipper göra hela uppgiften hemma. Efter svenskan blir det nationellt prov (hörförståelse) i franska steg 4 och till sist psykologiprov. Can't wait!