"Ingen logik"
Du gnäller på att det är jobbigt att jag inte pratar med dig, att jag inte öppnar mig för dig, att jag inte berättar hur jag mår och om något är fel. Samtidigt blir du arg på mig och tjafsar med mig i princip oavsett vad jag säger eller gör, de allra flesta gångerna helt utan anledning. Hur ska jag kunna öppna mig och dela med mig av mina djupaste tankar och känslor när du kan bli arg på mig vid konversationer om något så enkelt som vanligt vardagsprat, eller ännu värre, över mina outtalade åsikter, känslor och tankar som enbart finns i ditt huvud, som du bara inbillar dig att jag har för att kunna skylla på och lägga skulden på mig istället för att inse dina egna misstag. Tror du på fullaste allvar att jag vill öppna mig för dig? Är det verkligen så konstigt att jag inte vill? Det känns både jobbigt och fel att inte vilja starta en diskussion eller ens en konversation med en vuxen människa som borde veta så mycket bättre än mitt tonåriga jag. Det gör ont när man inser att anledningen inte är att man redan vet att den som är vuxen kommer att "vinna" diskussionen, det gör ont när man inser att anledningen är precis tvärtom. Jag behöver inte ens anstränga mig för att få dig svarslös. Ibland orkar jag inte ens bry mig om att vinna diskussionen, jag blir tom på ord, stum av din oförmåga att kunna diskutera som en vuxen människa. När du tar till mina outtalade icke-existerande åsikter som du bara för egen önskad vinst antar att jag har och vänder dessa mot mig för att du inte har någonting annat vettigt att säga ger jag upp och går därifrån. Det är inte lönt att lägga ned energi på någon som inte kan bete sig vuxet utan enbart kränker en och får en att känna sig värdelös trots att man egentligen vet att man är så mycket bättre. Jag orkar inte. Finns ingen trygghet någonstans, jag har bara mig själv och mitt skärpta men instabila sinne.
Så ensam men ändå inte.
Så ensam men ändå inte.
Kommentarer
Trackback
