Uträttat stordåd
Idag har jag varit relativt jävla asduktig!
Jag är verkligen förvånad över att jag lyckades med allt jag gjort idag och jag försöker att vara riktigt stolt över mig själv. För det ska jag verkligen vara.
Ikväll har jag spenderat totalt sex timmar med att göra ett flertal egentligen väldigt roliga saker. Samtliga moment är dock oerhört ångestfyllda för mig och det är ett smärre under att jag lyckades göra alla dessa saker på en och samma gång. Jag trodde knappt att jag klarade av en av dem. Vad har jag då gjort? Ingenting märkvärdigt egentligen. Något vilken vanlig människa som helst gör utan att blinka. Jag har varit inne i Stockholm tillsammans med hela min svärfamilj och ätit tidig födelsedagsmiddag för min inom några timmar tjugoåriga pojkvän. Detta är en jobbig och väldigt ångestfylld situation på flera sätt:
* Det är relativt långt hemifrån.
* Det innebär ganska långa bilfärder där man inte kan stanna när och vart man vill (agorafobijävel).
* Bilfärder i väldigt trafikerade områden (rädslan för olyckor kommer som ett brev på posten).
* Vi var borta ganska länge.
* Det var en minst sagt social situation.
* En lång måltid ingick.
Trots allt detta jobbiga skötte jag det hela otroligt bra, jag fick inte panik en enda gång! Min svärfamilj är verkligen helt underbar vilket resulterade i att det sociala inte blev alltför jobbigt, maten var faktiskt hur god som helst så det slapp bli obekvämt att äta inför alla, jag lyckades hålla mig lugn och inte freaka ur av rädsla för trafikolyckor när vi körde till och från stan osv. Allt gick verkligen helt klockrent, det kunde inte gått bättre. Både jag och pojkvännen är helt överrumplade över min prestation. Riktigt bra känns det.
Eller kändes det, är nog mer korrekt.
Nu ligger jag nämligen hemma i sängen med både världens ångest och panik och mår rent utsagt skit. Jag vet inte riktigt varför, kanske är det en efterreaktion på de stressmoment jag gått igenom idag. Kanske är det också delvis lite prestationsångest inför kemiprovet och all kemi jag borde plugga... oavsett är det skitjobbigt. Skrivandet fick mig åtminstone på lite andra tankar. Det behövdes verkligen. Helt själv är jag för tillfället, ingen i närheten som kan uppehålla mina tankar. Märker att det låter som att det går bra med vem som helst, tyvärr är det inte riktigt så enkelt. Det finns endast ett fåtal personer som är riktigt trygghetsingivande och som jag kan känna mig helt bekväm med trots extrem ångest. Pratar vi 100% bekväm finns det faktiskt bara en enda.
