Värdelöst. Värdelös.
Till och med när man verkligen försöker blir det fel. Att alltid försöka göra de i ens närhet till lags samtidigt som man försöker göra det samma för sig själv resulterar ofta i att man helt glömmer bort sig själv. När jaget till slut säger ifrån säger det ifrån ordentligt. Man kraschar, ramlar ihop, hamnar för en stund i ett mörker man bara upplevt en gång tidigare och aldrig vill uppleva igen. På något mirakulöst sätt försöker man ändå även där att göra alla nöjda, att kämpa för andras skull. Men, till och med när man trotsar allt till och med sig själv och verkligen försöker blir det fel. Hjälplös. Värdelös. Obetydlig. Det spelar ingen roll. Man kämpar egentligen i princip för ingenting när man baa tänker på andra och skiter i sig själv för i slutändan är det alltid man själv som spelar mest roll. Man kan inte fly från sig själv. Och vem vill stå helt trasig när man väl upptäcker att allt kämpande är förgäves? Jag vill inte. Men jag är redan där.
