Jobbig natt-, plugg- och bussprat
Jag har lärt mig från tidigare kaosnätter att det bästa inte är att försöka tvinga mig själv att somna om när jag vaknat med ångest. När jag gör det blir det bara värre. Jag hamnar i någon sorts tillstånd mellan vaket och sömn där hjärnspökena får fritt spelrum och blir om möjligt ännu mer påtagliga.
Därför gjorde jag precis tvärtom i natt, trots trötthet både efter dagen och efter kvällens tabletter.
Jag accepterade att hjärnspökena hade väckt mig, accepterade att jag var vaken och jag försökte även, efter att först stretat emot så mycket som det bara gick, att acceptera själva ångesten. Jag satt upp någon timme för att kunna lugna ned mig ordentligt och när jag började känna mig lugnare lade jag mig och fipplade med telefonen ett bra tag. Egentligen framkallar även den ångest. Dock är den typen av ångest en helt annan sak än min riktiga som jag upplevde inatt, alltså blir mobilen snarare en trygghet då den framkallar ångest i mycket mindre utsträckning.
När klockan började närma sig halv fem imorse kändes det som att det skulle bli omöjligt att gå upp vid halv tio då alarmet skulle ringa. Det blev det inte. Efter de få timmars sömn jag slutligen fick vaknade jag redan vid halv nio, klarvaken. Det gick inte att somna om. Så, här är jag nu, uppstigen och vaken, än så länge pigg. Vi får väl se hur länge det håller i sig. Just nu känner jag ångest över att jag borde pluggat så mycket mer kemi, provet är redan imorgon.. jag ska verkligen försöka sätta mig med böckerna nu och sitta så länge jag kan tills det är dags att åka in till trafikskolan för min andra körlektion. Idag åker jag själv, buss dessutom.. att åka buss har, precis som de flesta transportmedel redan är, blivit ett ångestfyllt moment för mig. Jag åkte buss varje dag från att jag var tio tills för ett år sedan då jag blev sjutton, då flyttade jag från ett ställe till två nya och plötsligt slapp jag åka buss till skolan. Efter det har jag alltså vant mig av vid bussresor och de känns därför numera både ovana och skrämmande. Jag får hoppas att jag löser det utan att få extrem panik och utan att vilja freaka ur och skrika att bussen måste stanna nu på en gång för annars dör jag. Typ.
Dags att sätta sig med kemin. Hej.
Nattlig ångest
Inte många minuters sömn hann det bli förrän jag vaknade i ren panik. Nu ligger jag och vrider mig i ångest och önskar ingenting hellre än att få somna om och komma bort från världen alternativt att ångesten åtminstone ska lätta lite.
Det blir ljusare och ljusare utanför mitt fönster för varje minut som går. Det kommer att bli en lång natt.
Uträttat stordåd
Idag har jag varit relativt jävla asduktig!
Jag är verkligen förvånad över att jag lyckades med allt jag gjort idag och jag försöker att vara riktigt stolt över mig själv. För det ska jag verkligen vara.
Ikväll har jag spenderat totalt sex timmar med att göra ett flertal egentligen väldigt roliga saker. Samtliga moment är dock oerhört ångestfyllda för mig och det är ett smärre under att jag lyckades göra alla dessa saker på en och samma gång. Jag trodde knappt att jag klarade av en av dem. Vad har jag då gjort? Ingenting märkvärdigt egentligen. Något vilken vanlig människa som helst gör utan att blinka. Jag har varit inne i Stockholm tillsammans med hela min svärfamilj och ätit tidig födelsedagsmiddag för min inom några timmar tjugoåriga pojkvän. Detta är en jobbig och väldigt ångestfylld situation på flera sätt:
* Det är relativt långt hemifrån.
* Det innebär ganska långa bilfärder där man inte kan stanna när och vart man vill (agorafobijävel).
* Bilfärder i väldigt trafikerade områden (rädslan för olyckor kommer som ett brev på posten).
* Vi var borta ganska länge.
* Det var en minst sagt social situation.
* En lång måltid ingick.
Trots allt detta jobbiga skötte jag det hela otroligt bra, jag fick inte panik en enda gång! Min svärfamilj är verkligen helt underbar vilket resulterade i att det sociala inte blev alltför jobbigt, maten var faktiskt hur god som helst så det slapp bli obekvämt att äta inför alla, jag lyckades hålla mig lugn och inte freaka ur av rädsla för trafikolyckor när vi körde till och från stan osv. Allt gick verkligen helt klockrent, det kunde inte gått bättre. Både jag och pojkvännen är helt överrumplade över min prestation. Riktigt bra känns det.
Eller kändes det, är nog mer korrekt.
Nu ligger jag nämligen hemma i sängen med både världens ångest och panik och mår rent utsagt skit. Jag vet inte riktigt varför, kanske är det en efterreaktion på de stressmoment jag gått igenom idag. Kanske är det också delvis lite prestationsångest inför kemiprovet och all kemi jag borde plugga... oavsett är det skitjobbigt. Skrivandet fick mig åtminstone på lite andra tankar. Det behövdes verkligen. Helt själv är jag för tillfället, ingen i närheten som kan uppehålla mina tankar. Märker att det låter som att det går bra med vem som helst, tyvärr är det inte riktigt så enkelt. Det finns endast ett fåtal personer som är riktigt trygghetsingivande och som jag kan känna mig helt bekväm med trots extrem ångest. Pratar vi 100% bekväm finns det faktiskt bara en enda.
Aktuellt sinnestillstånd: lyckorus
Min första körlektion gick bra och mycket bättre än jag trodde att den skulle göra.
Nog för att jag pga nervositeten var genomblöt på ryggen samt hade iskalla händer när jag var klar, men.. detaljer! För det första: Både jag och körsskolläraren överlevde. För det andra: Jag förstörde ingenting. För det tredje: Jag slapp höra om min eventuella kolossalt katastrofala bilkörning. So far, so good! I övrigt gjorde jag dock faktiskt inte några större tabbar heller, jag fick endast ett sjukt onödigt motorstopp (nåväl, låt gå då..), använde kopplingen som fotstöd ibland (det var då själva fan att den där fula vanan fortfarande är kvar..), led lite av moppesjukan som vanligt (vilket för övrigt innebär att titta i sidospeglarna iställlet för i backspegeln) och lite andra smågrejer. Jag är helt klart nöjd med min prestation, mycket av tabbarna berodde såklart på att det var en helt ny bil jag behövde vänja mig vid. I övrigt var körskolläraren jättetrevlig, rolig, lugn och trygghetsingivande, precis som jag önskade. Perfekt! Dessutom, det som kanske är bäst av allt, fick jag en hel del ros faktiskt. Jag trodde att jag skulle få en utskällning för kass bilkörning samt suckar om att jag har tagit mig vatten över huvud och att det inte finns en chans i hela världen att jag fixar uppkörning om två månader, men tvärtom. "Det märks att du kört en del" och "det här kommer inte att bli några problem alls" var vad jag fick höra. Gissa om jag blev glad!
En annan del av min aktuella lycka kommer från något helt annat.
När jag kom tillbaka från trafikskolan gick jag ned till skolan en stund för att hämta lite böcker samt prata med min psykologilärare om provet vi skrev igår. Vi fick nämligen höra tidigare idag att hon redan rättat dem och i och med att vi inte har fler lektioner kvar samt att kursen nu slutar ville jag gärna få titta på provet samt ha lite betygssamtal. Satan vad mycket fina ord jag fick höra. Inte ens jag som har extremt höga krav på mig själv kan inte bli annat än glad när jag får höra att både provet och hela betyget är helt klockrent. Jag hade spikat varenda del av provet och vartenda moment i kursen. "Det här är MVG så det bara skriker om det!". Fyfan vad glad jag är!
Nu ska jag, innan det är dags för kemiplugg, sätta mig och planera lite.
Idag fick jag skjuts till trafikskolan men inför ett flertal körlektioner kommer jag att behöva genomlida en halvtimmes bussresa för att komma dit och sedan en lika lång en för att komma hem. Jag tänkte därför sätta mig och planera vilka bussar jag ska ta till varje lektion så att jag slipper stressa med det dagen innan och så att jag kan planera dagarna lite bättre utifrån tiderna jag behöver passa.
Let's rock it!
Ångest den 4 juni
Ångest. Trodde att den skulle reduceras idag när två prov äntligen försvann från min "to do-list". Hur jag nu kunde tro det. Så fort något som väcker ångest tas hand om på ett eller annat sätt kommer det alltid något nytt som ersättning. Två prov är visserligen avklarade men jag har fortfarande ett viktigt prov i favoritämnet kemi kvar samt ett reportage att lämna in innan jag får ta sommarlov. Detta kombinerat med väldigt lite tillgänglig pluggtid stressar mig något enormt.
Dessutom har jag ångest över något som händer under morgondagen. Jag har min första körlektion imorgon. Så mycket känslor inför detta. Nervositet, stress, press, ångest, rädsla, osäkerhet, allt. Det känns verkligen inte bra. Jag har aldrig varit på körskolan ännu och har därmed inte träffat körskolläraren.. jag hoppas för allt vad jag är värd att han är lugn, duktig, snäll och trygghetsingivande samt att vi kommer bra överens. Det spårar lite nu men fyfan vad rädd jag är. USCH säger jag bara.
Ikväll sover jag för övrigt själv för första gången på fyra nätter. Känns inte alls bra att inte ha pojkvännen vid min sida. Vi får väl se hur det går att somna... jag håller tummarna för att kvällens tabletter gör sitt jobb och låter mig sova ordentligt. Jag behöver helt klart vara utvilad imorgon.
Präglat av stress
Hej.mitt.liv.präglas.just.nu.av.stress.
Blev inget nationellt prov i franska. Det blev att sitta still i sjuttiofem minuter och inte göra ett skit mer än att vänta på ett betygsamtal som i slutändan inte hanns med. Värd lektion, my ass. Psykologiprovet visade sig vara en riktig fetingvariant. Det var inte vidare värst svårt men nog tog det tid att skriva alltid. För en kvart sedan gick jag ut från skolans byggnader efter två timmars provskrivning, helt mör i både kropp och huvud. Hem och vila hela kvällen nu då efter dagens två prov? Nähedå, inte det nej. Snarare hem, stressa järnet, snabbt slänga i sig en macka, tycka väldigt mycket synd om sig själv och därför tröstäta mängder med kladdkaka och sedan sticka iväg igen. Pojkvännens lillasysters teaterföreställning står för dörren och den tänker jag för allt i världen inte missa. Jag blir upphämtad om fem så jag ska inta en huvudvärkstablett och sedan snöra på mig skorna igen. See you later.
1/3 av dagens prov avklarade
Det första av dagens tre prov är avklarat. Jag förväntade mig inte att det skulle gå bra överhuvudtaget då jag kände mig otroligt dåligt förberedd pga allt annat jag varit upptagen med att försöka hinna med på sistone. Därför blev jag väldigt positivt överraskad när nästan hela provet gick jättebra! Allt kändes klockrent utom sista uppgiften så förhoppningsvis blir det ett bra resultat. Så länge det är bättre än det förra så är jag nog nöjd!
Nu väntar strax reportageskrivning i svenska B. Jag ska försöka få så mycket som möjligt gjort på lektionen så att jag slipper göra hela uppgiften hemma. Efter svenskan blir det nationellt prov (hörförståelse) i franska steg 4 och till sist psykologiprov. Can't wait!
Stress, press & ångest
Tre riktiga skoldagar kvar och totalt tio dagar kvar till sommarlovet. Lyckan borde vara total, men istället är jag stressad, pressad och ångestfylld. Fyra prov och ett inlämningsarbete kvarstår innan jag är fri och många timmar borde ägnas åt studerande. Men mitt i allt äger ett flertal födelsedagskalas och ett flertal studentfiranden rum, mitt i allt börjar min intensivkurs i körkortsutbildning, mitt i hela smeten står ett vrak, nämligen jag, mer psykiskt instabil än på länge. Hur jag ska klara av allt är en väldigt bra fråga som jag redan ställt mig själv otaliga gånger.
Ikväll är matteboken mitt sällskap.
Dessvärre är vi redan osams. Dessvärre har jag redan spillt ett antal tårar på de smårutiga blyertsfyllda räknepapprena, dessvärre ligger ett flertal av dessa redan sönderrivna i bitar över halva sovrumsgolvet, dessvärre är jag redan enbart sekunder ifrån att slänga både böcker, grafräknare och pennfodral rakt in i betongväggen. Hjärnan låser sig när man är pressad, när man vet att man måste prestera. Allt blir till rena grekiskan och man blir oförmögen att förstå. Matematikens värld brukar vara min räddning, nu flyr jag från den. Låt den kommande veckan gå fort. Låt mig överleva den. Tar jag mig igenom den kommande veckan tar jag mig nog igenom mycket.
